Kärlek
Kärlek... Kan man någonsin snacka för mycket om den? Tar det någonsin slut på samtalsämne kring den? Skulle faktiskt inte tro det. Kärleken är det största och jobbigaste vi kanske någonsin kommer att få uppleva. Vad är det egentligen som gör kärleken så maffig, oförstående, underbar och jobbig? Varför blir man kär? Vad ser man i personen i fråga som man blir kär i...? Själv så vet jag inte. Jag vet faktiskt inte varför jag älskar min kille Axel så mycket som jag gör. Jag vet inte varför han skiljer sig från alla andra, jag vet inte varför jag tycker just han är så unik och speciell i mina ögon. Jag vet inte varför jag föll för honom.. Jag bara gjorde det. Men det jag vet är att han är den rätte för mig. Han är den personen som jag har valt som min partner, den personen jag älskar. Han är även den personen som kan såra mig som mest men också göra mig som lyckligast. Men det jag tycker är så otroligt stort och underbart är att TVÅ personer kan dela ETT liv tillsammans. Hur speciellt och häftig är inte det? Att man väljer någon, en kanske helt okänd människa som man vill dela sitt liv med, en person som man verkligen vill veta allt om och man får verkligen aldrig nog av den. Man vill bara ha mer och mer! Det tar aldrig slut.
Men sen... Jag ljög faktiskt. Det kan ta slut, antingen långdraget eller som en blixt från en klar himmel. Man förstår inte varför.. Men helt plötsligt så vet man inte vad man såg i den personen. Varför var han/hon så unik och speciell? Kärleken är faktiskt det som gör livet så oförutsägbart. Det gör livet spännande och är som ett enda stort äventyr. Men nu menar jag att man absolut inte tvinga sig själv till att bli kär.. Det förstör ju hela grejen. Men när det väl händer så kommer du både älska och hata den. Det är det som gör så att kärleken alltid lever kvar, den blir aldrig tråkig. För visst skulle det vara tråkigt om kärleken var alldeles underbar hela tiden? Bara som ett rak sträck? Jag tycker det faktiskt ska gå lite berg och dal-bana. Annars tröttnar man på varandra. Hah, nu kanske ni missförstår mig lite. Asså, jag gör inte mitt och Axels förhållande till ett himmelrike och sedan till ett helvete bara för att jag tycker att det ska gå lite upp och ner. Nej, när det sker så händer det bara.. Jag vill ju faktiskt att det alltid ska vara tipptopp men man måste faktiskt tjafsa, bråka, diskutera och säga vad man tycker till varandra. Ingen är ju perfekt liksom? Någon gång så kommer man ju hamna i onåd med sin partner. Det händer i alla förhållanden och det är helt normalt. Men oftast tycker man ju ändå att kärleken är helt underbar! Alla vill uppleva den någon gång och det tycker jag verkligen att alla ska få göra. Men man säger ju: "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge." Så vänta och se bara, när som helst kommer den att inträffa just dig och jag önskar dig all lycka i det fantastiska äventyret. Det är du värd! <3
Kommentarer
Trackback
