Jag var nervös innan starten skulle gå. Solen sken och jag var redo för min sträcka på 4,8 kilometer mellan Slåtte och Wången. Trodde jag, tänk vad fel man kunde ha. I början gick det bra och jag blev peppad av musiken som dunkade i mina öron medans Olle cyklade bakom mig hela vägen. Han gav mig vatten när jag ville ha det och när alla som var med i Duveds IF hejade på mig blev jag ännu mer peppad. "Jag måste klara det här för deras skull. Jag kan inte svika dem!" tänkte jag. När jag kommit ungefär halvvägs på min sträcka kände jag att jag började få håll. Smärtan som skärdes sig in vid lungorna gjorde fruktansvärt ont. Jag sa det till Olle men han försökte hålla mitt mod och tempo uppe trots smärtan. Jag gick en liten bit för att lugna ner mig lite.. Jag kände att jag höll på att vingla till. Men jag fortsatte trots att solen sken och jag var ohyggligt varm.

När de från Duveds IF kom och gav mig vatten igen så hällde jag allt över mig för att kyla ner mig. Det hjälpte till en början för jag piggnade till och började springa på i ett ganska bra tempo. Men jag blev trött snabbt igen. I den sista uppförsbacken så kände jag att jag snart inte orkade mer men Olle hejade på och jag tänkte "Bara lite till Lina! Du klarar det. Snart framme! Du får alldeles strax vila." Olle sa sedan "Nu kommer Patrik från vuxenlaget här bakom dig som en varg!" Då blev jag stressad och försökte öka tempot lite.. Men det gick inte. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Patrik kom ikapp mig och la sin hand på min rygg. "Snart framme! Kom igen nu, kämpa!" Men jag kom aldrig i mål. Jag kollapsade innan målgången, jag förlorade alltså medvetandet och ramlade omkull. Tror jag iaf.. Jag minns inget. Det blev bara svart. Jag hade troligen blodsocker brist, överhettning, överansträgning, var hostig och jag kunde inte sova natten innan.

Jag minns sedan att jag vaknade upp på en bänk och det stod massor av människor runt mig. Jag mådde frukansvärt dåligt och kunde knappt andas. Olle satt brevid mig och höll mig i handen. Doktorn var påväg och de hade även kallat på en ambulans. De hällde vatten på mig hela tiden för att kyla ner mig. Jag hostade, grät, skakade, hade svårt att andas, mådde skitdåligt och det kändes som jag skulle dö. De sa till mig att jag måste få i mig socker och tänkte hämta Coca-Cola men jag sa emot direkt. "Inte cola, jag hatar det. Jag dricker det inte!" Men det var ändå en kille som sprang iväg och fixade det åt mig. Men jag tog aldrig emot den och sa "Jag vill ha Fanta istället men helst något utan Colsyra!" Någon sprang iväg och hämtade det åt mig och direkt efter jag drack det så kräktes jag två gånger. Jag tycker synd om alla människor som stod där och fick se det. Fyfan vad äckligt! Men efter det så satte jag mig upp och Olle höll om mig. Jag frågade honom hela tiden "Vart är Axel?" Han sa att han var påväg. Jag grät och andas ganska häftigt ett tag för jag fick inget syre annars. En norsk doktorn hade kommit och sa åt mig att försöka andas långsamt. Jag gjorde det efter en stund och Karin, Signes mamma försökte få i mig Dextrosol så jag skulle få socker i blodet. Först vägrade jag men sen tog jag emot den. Jag mådde lite bättre efter en stund och det kom en till läkare som var svensk. Han frågade om jag mindes när jag var född och vad det var för dag och sådant. Jag försökte svara på frågorna men det var svårt.. Jag hade mist min talförmåga lite. Han frågade om jag kunde gå och jag reste mig upp och försökte. Jag vinglade till och höll på att ramla två gånger, jag var jättesvag i benen. Han bad mig sätta mig ner igen och vila.

Jag fortsatte att luta mig mot Olle sedan. (Tack för att du fanns där för mig, det betyder!) Snart kom Axel dit och Olle lämnade plats åt honom. Axel frågade hur jag mådde men jag hade inte riktigt förmågan att svara. Jag ville bara sova men det fick jag inte så alla försökte hålla mig vaken. Ambulansen som var påväg behövdes inte för jag mådde tillräckligt bra sa doktorn till dem så de åkte hem igen. Jag mådde mkt bättre men det snurrade lite, hade feber, svår gåförmåga och det kändes som att jag inte riktigt var vid medvetandet. När vi skulle ut i bilen så hjälpte Linus och Axel mig att gå. Vi åkte med bilen till Nälden där jag bytte bil till Sarahs föräldras. De körde hem mig till Åre och jag kröp direkt ner i sängen. Mamma kom hem och tog hand om mig och sa att jag inte fick gå i Duveds IF middagen. Jag ville gå men jag förstod ändå att jag inte kunde. Jag kan ju liksom inte ens gå just nu.. Jag kryper typ fram. Men jag hoppas jag mår bättre imorgon.. Jag vill bara säga tack till alla som bryr sig om mig och för all den hjälpen jag fick. Ni är guldvärda! Tack för allt, ni betyder. <3